03.06::CZ-02-Γ
Jag vet inte varför jag letar efter henne.
Jiayi.
Jag skulle kunna säga att det är för att tacka henne, för att visa att jag inte glömt, eller att det är för att jag tror hon vet något om Ravì, men det skulle vara en lögn. Sanningen är kanske att jag bara inte ville vara ensam. Inte längre. Och det var något i hennes röst som fastnade hos mig. Den var ärlig på ett sätt jag inte var beredd på.
Jag frågade runt. Försiktigt. En man med piercingar i hela ansiktet pekade med hakan. En gammal kvinna rynkade pannan, som om hon ogillade platsens rykte. Till slut var det ett barn som viskade: ”Nära kanten, där nätet hänger som spindeltrådar över fallet.”
Jag följde myllret av människor. Lǎo Dàizi är som en kropp i ständig rörelse. Det skakar under fötterna ibland, som om hela strukturen suckar. Gatan jag följde löpte längs med kanten av ett öppet schakt, kanske fyrtio meter brett, kanske mer. Kanske hade det varit en gata allra längst därnere, men nu: ett svalg, ett hål genom staden, med ett annat block på andra sidan, som en spegelbild av vårt eget, eller jag vet faktiskt inte. Det är svårt att föreställa sig hur något ser ut när man inte ens kan uppskatta hur stort det är.
Ett skyddsnät var spänt mellan byggnaderna och skyddade strömmen av människor från djupet. Det såg ut att vara lagat med plasttråd, kablar, ståltråd. Någon hade hängt tvätt där. Någon hade hängt skor. Det är så mycket människor och alla är på väg någonstans. Rostiga mopeder och microvans trängs med cyklister och folk som korsar gatan som om de inte bryr sig om de lever eller dör. Det tutas, gormas, skriks, viskas, plingar och smäller överallt. Men det är ändå tryggt, på något konstigt sätt. Det är iallafall liv.
På andra sidan avgrunden: betong, betong, betong. Tusen fönster, ingen himmel. Balkonger med rostiga galler och små burar där människor satt och rökte. Luftkonditioneringar som satt tätt ihop, i kluster, hur många som helst, tvätt vajade i vinden. Blinkande ljus – rosa, grönt, blått. Ventilationsschakt som bolmade ånga, rör i alla storlekar som gick åt alla håll. Målade reklamskyltar som mattats av tiden så att det var svårt att se vad de försökt sälja. Längre upp på blocket satt gigantiska holoskärmar som visade reklam för syntetiskt skinn, för mikromods, för billiga köttsubstitut. På en av balkongerna såg jag ett litet barn med en gul plastanka bada i en balja. Och ovanför allt: kablar som spände mellan taken, mellan våningarna, mellan vårt block och deras, som nervtrådar, som om något större tänkte med dem.
Mitt bland skyltar jag inte kunde läsa och ljud jag knappt kunde urskilja, såg jag den: Lanterne Fêlée. Bokstäver i flagnande vit färg på en bucklig och rostig, röd metallskylt. En papperslanterna, trasig, hängde över dörren. Den blinkade till när jag tog i handtaget…