09.04::APZ-Θ-1-5 (3)
Dörren gick igen bakom mig med en tung duns. Inget ljud av servomotorer eller välkomnande syntetiska röster – bara metall mot metall när låset slog igen.
Framför mig: en trappa rakt ned i mörkret. Väggarna är inte släta som hemma. Det är rå betong, repade, fläckade, kalla vid beröring. Ljusarmaturerna i taket tänds en efter en när jag närmar mig, släckts så fort jag passerat. Ett skuggspel av mina egna steg.
Det luktade damm, något unket. Inget filtrerat. Inget godkänt. Jag tappade tidsuppfattningen. Bara steg efter steg, surr från ventilationen, mitt hjärta som slog.
Till slut satte jag mig. Sista trappsteget. Och somnade. Jag minns inte drömmen, men när jag vaknade dröjde sig en röst kvar i huvudet.
“Du letar efter honom. Men det är vi som hittade honom först.”
Jag vet inte vad det betyder. Men jag visste att det var sant.