10.04::Utanför (2)
Spiraltrappan, kanske en nödutgång som glömts bort, ringlade sig längs kupolens yttervägg, ner mot något jag inte kunde se botten på. Stegen var smala, hala, och luften blev kallare ju längre ned jag kom. På några ställen hade de rostiga fästena mot betongen släppt. Jag höll mig tryckt mot väggen, långt från schaktet, där vinden ibland rev tag i kläderna som en viskning från djupet. Varje steg fick metallen att vibrera. Jag har nog aldrig varit så rädd som där i trappan.
Långt där nere: en betongplattform, sotig, klädd i graffiti och trasiga, flagnande affischer. Och därifrån – en hängbro av rep, plast och stålskrot, spänd över det svarta tomrummet mellan Theta-One och staden på andra sidan. Den rörde sig i vinden, gav ifrån sig ett klagande ljud. Jag tvekade, men satte foten på första panelen. Den sviktade. Jag andades inte. Där nere: bara mörker. Inga ljus. Inga ljud. Bara avgrund.
Steg för steg. Hopkrupen, som om kroppen inte riktigt vågade. När jag nådde det uppklippta stängslet på andra sidan, kröp jag igenom och rev jackan. Kände blodet pulsera varmt mot kylan. Jag kunde känna stadens puls. Det fanns en dörr. Flagnad och rostig, nästan samma grå färg som betongen. Kodlåset var trasigt, som om någon krossat det. Men dörren var olåst. Jag tryckte ned handtaget.
Undrar om Ravì hade gått samma väg? Om hans hjärta också bultade lika hårt?