11.04::CZ-02-Γ
Shēngkū slog mot mig som en kollision. Färger som skrek – neon, graffiti, digitala projektioner med trasiga pixelraster.
Dofter jag aldrig upplevt: Smält plast i stora kärl, en brännande kemisk syra som stack i halsen. Blommor som doftade för mycket. Berg av sopor. Flugor överallt. Kroppsvätskor som var omöjliga att ignorera. Svett. Urin. Blod. Avföring.
Folk rörde sig som strömmar. Inga köer, inga mönster. Bara rörelse. Jag försökte fråga en kvinna om hon sett Ravì. Jag visade min holo-bild. Hon log ett tandlöst leende. Sedan ritade hon en cirkel i luften med ett pekfinger. Och försvann in bakom ett plastskynke. Jag väntade. Hon kom inte tillbaka.
De andra bara skakar på huvudet. De vet antagligen inte, eller så låtsas de inte veta.
Jag sov i ett kisthotell. Ett plastfack med fläktljud och desinfektionsdoft. Mindre än min garderob hemma. En spräckt skärm som visade reklam och någon japansk gameshow, och ännu mer reklam. Men jag sov. Djupt. Som om kroppen förstod: Du är vaken nu.