12.04::CZ-02-Γ (1)
Jag väcktes av ett högljutt alarm, gällt och opersonligt – en timer som förkunnade att min ”hyrtid” var slut. Kisthotellets väggar var tunna som kartong. Någon hostade i kapseln bredvid. En annan förde ett viskande samtal på ett språk jag inte förstod.
Jag betalade för en dusch. Två krediter. Det var inte mer än ett skåp med ett trasigt draperi och ett myntfack. Vattnet var inte klart. Det luktade metall, plast, något surt och jordigt. Jag blundade och lät det rinna. Det var kallt först, sedan brännande hett. Sedan kallt igen innan det stängde av. Det var nog inte mer än två minuter. Smutsen försvann inte helt. Men det var ändå något. Något fysiskt, verkligt. Jag klädde på mig mitt ombyte – byxor i konstläder, en skjorta utan logotyp, en tunn jacka. De såg säkert lika malplacerade ut som min skoluniform, men det kändes som ett steg bort från kupolen.
Jag gick hela förmiddagen. Visade bilden på Raví. En man i trasig syntväv stirrade på den. Hans ögon var som grumligt vatten. Han sa: “Många går vilse. Få vill bli funna.” Sedan spottade han på marken och vände sig bort.
En pojke, kanske tolv, kanske femton, skrattade när han såg bilden. “Han sjöng för De Avfläkta. Om du hör sången – spring.” Sedan bad han om krediter. När jag sa att jag inte hade några gick han bara vidare.
Jag vet inte om de ljuger. Eller om de vet något.
Jag åt riktig mat idag. Inte näringsblock. Inte maskinpressade smakimitationer. En kvinna med solglasögon och rökbrun hy sålde nudlar från ett oljigt kärl. Lågorna slickade undersidan av woken. Doften slog till i bröstet – något bränt, något salt, något levande. Hon slängde upp det i en rostig konservburk tillsammans med en plastgaffel. Jag tog en tugga.
Det smakade eld. Kött. Metall. Aggressivt. Rått. Tröstande. Jag visste inte att mat kunde smaka så. Jag grät. Jag vet inte om det var styrkan i kryddan – eller något som lossnat inuti.