13.04::CZ-02-Γ
Det finns ingen tystnad här. Alltid ljud. Försäljare som skriker sina priser som om de ville bränna in dem i världen. Någon spelade på ett instrument som lät som ett brustet hjärta. Maskiner dunkar som hjärtslag i metall.
Jag stod under en trasig baldakin i regnet. Och då hörde jag henne. En kvinna på en balkong – hes röst, ett språk jag aldrig hört, som om hon sjöng från ett sår. Jag grät igen.
Och mitt i allt – ett klot av stillhet. Under ett orangefärgat skynke satt några munkar. De rörde sig inte. Deras huvuden var rakade, deras ögon slutna. De sa ingenting.
En man stod två meter bort och vrålade ut sin sorg. Ingen reagerade.
Och då förstod jag – jag har aldrig hört smärta förut. Inte verklig. Inte tillåten. Kanske är det det här platsen är. Ett rum där känslor får ta form. Gå hela vägen ut.