14.04::CZ-02-Γ
Kroppar här är inte dolda. Hud syns. Hud som tyg, hud som vapen. Hud som kommunikation. Det finns ingen skam här. Fett. Svett. Ärr. Sår. Mjukhet. Allt är synligt.
Utanför en bar såg jag kvinnor dansa i burar på podier – ljusspel över deras kroppar, männens blickar som klistrade sig fast. Mina kinder brände. Jag såg bort. Men jag såg ändå.
En man med hela ansiktet tatuerat som en tiger log mot ett barn. Och en kvinna med maskinarmar bar en rynkig gammal man i en sele på sin rygg, som om han varit hennes son.
Jag känner mig mer naken i mina tygkläder från Theta-One än de som bär nästan inget alls. De säger något med sina kroppar. Jag säger inget alls.
Men någon såg mig. En kvinna med ögon som glittrade under en huva. Jag försökte le. Hon log tillbaka. Och för ett ögonblick kände jag mig mindre fel.