17.04::CZ-02-Γ
Jag har varit här i en vecka nu. Tror jag. Det är märkligt – tiden har börjat kännas som något annat. Inte linjär. Inte pålitlig.
Jag har iallafall lärt mig att den här platsen kallas för Tǎ Xì, Glipan mellan tornen, av dom som är härifrån. Officiellt heter det Residential Maintenance Sector 4-20G.
Jag drömmer om Ravì varje natt. Hans röst, hans skratt, hans ögon som brukade veta mer än de sa. Jag vill hitta honom, men det är inte bara det längre. Jag känner något annat också. Något nytt. En tyngdlöshet.
Jag är smutsigare än jag någonsin varit, tröttare, hungrigare – men jag känner mig friare än jag någonsin känt mig. Jag har inte loggat in på någon av de offentliga terminalerna en enda gång. Ingen vet var jag är.
Igår kväll gick jag vilse. Inte för första gången. Jag har nog gått vilse fler gånger än jag gått rätt.
Gatorna blev smalare. Ljusen mörkare. Neonet blinkade i trasiga sekvenser, som hjärtan som glömt rytmen. Dimman från Huangpu låg tät och våt, belysningen skar igenom den i färger som inte borde finnas. Inget av det mjuka ljuset från Theta-Ones simulerade måne. Bara det här: såriga lysrör. Improviserade elledningar som fräste när de slog gnistor.
Bakom en gammal port med avskavd röd färg – någon grep tag runt min handled. Fyra män. Två kvinnor. Deras kläder var inte trasiga, bara… medvetet slitna. Stövlar med stålhätta. Kroppar märkta av bläck, metall, blickar som skar som knivar. De rörde sig som rovdjur. Pratade snabbt.
“Vad har vi här då?”
“Kupolturisten har visst gått vilse!”
“Den där kroppen har aldrig varit hungrig.”
De skrattade. Det var inte kul. Det var bara kallt. De ville ha mina krediter. Men de ville mer än så.
En av männen sträckte sig mot mig. Han var större än jag, både på längden och bredden. Han luktade sprit, gammalt fett, smuts som stannat för länge. Han flinade, tänder av glimmande metall, och när hans hand nuddade min skjorta – när knapparna rasslade ut över betongen – när han tog på mig, något inom mig stängdes av. Jag försökte skrika men halsen bar mig inte. Jag frös. Jag var inte längre i min kropp.
Sedan – ett ljud. Något som knakade. Brast. Som ett ben.
Hans skrik slet sönder tystnaden. Och där stod hon.
Kvinnan. Genomskinlig regnrock, plasten fastklibbad av fukten. Under den – svarta kläder som liknade de som säkerhetsvakterna i Theta-One har. Bandage över underarmarna, lindade hårt, med elektriska trådar invävda över de knutna nävarna, som glödde svagt. Hon rörde sig inte som de andra. Inte som någon jag sett.
Snabb. Tyst. Som en storm som redan dragit förbi när du inser att du blivit träffad.
Mannen med de glimmande tänderna låg redan på marken. Han höll sig om strupen, den andra armen pekade i en onaturlig vinkel. Det låg något vått i hans andning. De andra backade. Någon mumlade något. En svordom. Ett namn jag inte uppfattade. Rädsla.
Hon sa inget förrän de gått och tystnaden lagt sig.
”Du går som någon som fortfarande tror att världen följer regler.” sa hon.
Jag kunde inte svara. Kunde knappt andas.
Hon stack handen i sin jacka och drog fram något. Ett handtag i svart med en blå lysdiod. Med ett klick sköt ett knivblad fram. Bladets rygg pulserade i ljusblått. Det vibrerade lätt.
”Tveka inte,” sa hon och sträckte över kniven. ”Den här världen äter den som tvekar.”
Jag fick fram: ”Vem är du?”
Hon såg på mig, som om hon redan visste vem jag var.
”Jiayi. Om du har vägarna förbi Lanterne Fêlée så bjuder jag på ett glas.”
Sedan gick hon. Lika plötsligt som hon kommit. Som om staden öppnat sig bara för henne. Och sedan stängt sig igen. Och jag stod kvar. Med den vibrerande kniven i handen. Mitt hjärta som plötsligt mindes att det slog.