18.04::CZ-02-Γ (1)
Nästa morgon följde jag hennes råd även om hon inte sagt det rakt ut. Inte av rädsla – men med något nytt. Som hunger. En vilja att sluta skava mot världen, och istället börja glida med den. Jag måste bli mer som dem. Mer än en besökare, mer än en turist.
Under en rostig skylt, i ingången till en kulvert där rören droppade, såldes begagnade plagg – ett koncept som jag först inte förstod och försäljaren såg konstigt på mig när jag frågade vad det betydde – han sa att de inte kom direkt från fabrikerna, inte var kodade stilar från konsortiumens kataloger – utan använda kläder som någon annan haft på sig innan. Grov bomull, tung ull, syntetiskt skinn, slitstarka och lagade tyger om vartannat , med minnesspår av de kroppar som burit dem.
Jag valde ett par mörkblå byxor med fickor på sidorna, sydda i ett slitstarkt syntettyg för att överleva asfaltsvärme och regn. Skorna jag provade ut hade en sula tjock som bildäck, skavda framtill så att metallen syntes genom det svarta syntetlädret. Som om någon sparkat sig fri. En vinröd nylonjacka, insidans orangea foder var slitet av rörelse. Sist av allt bytte jag till mig en svart luvtröja med sömmar som kunde ändra färg med ett knapptryck. Försäljaren sa: ”Chà bù duō, xiīn-la-xiīn-la!” och fick mina kläder från Theta-One i utbyte. Den luktade rök. Parfym. Svett. Någon annans liv. Så, jag tror inte att den var nästan ny.
Jag drog på mig alltihop. Och något i mig stelnade. Eller föddes.