18.04::CZ-02-Γ (2)
Sedan – barberaren. Ett hål i väggen. Bara det kalla ljuset från ett lysrör i taket. Speglar med repor som gjorde mitt ansikte till flera.
Han sa inget. Bara nickade. Tog fram en klippmaskin. Jag såg mitt hår falla i långa svarta strängar mot smutsigt kakel. Det var som att se mitt gamla liv falla i tystnad. Han samlade upp det i en plastpåse och gav mig hundra krediter i skrynkliga, flottiga sedlar. Jag protesterade men han skrattade bara: ”Äkta hår … mycket pengar!”
Jag stod kvar framför den repiga spegeln. Jag log när jag såg att jag hade samma frisyr som munkarna ute på gatan. Bara en mörk skugga återstod av mitt långa hår, pannan blottad, blicken djupare, dragen hårdare. Jag såg Ravì. Inte så som jag minns honom, utan som jag tänker att han såg sig själv: arg, naken, levande.
Men det som grep tag i mig var inte spegelbildens likhet med honom – det var känslan av att se någon som sett. Som stått i stanken och ändå andats. Som gått vilse utan att gå under. Någon som inte längre var en skyddad version av någon annans förväntningar.
Jag såg mig. På riktigt. Nästa steg var mitt. Inte någon annans.