19.05::CZ-02-Γ
Jag har inte skrivit på ett tag.
Jag vet inte varför.
Eller jo – jag vet.
Tiden här är inte som hemma. Den försvinner. Glider iväg. Allt är rörelse, ljud, hunger. Och jag har blivit en del av det. Inte som jag trodde att jag skulle bli. Men ändå.
Det har gått veckor. Jag har tappat räkningen. Jag har letat efter Ravì varje dag. Men varje spår blir till rök när jag följer det. Folk säger att de sett honom. En kille med ögon som hans. En röst. Ett skratt.
Men när jag når dit – ingen. Bara skuggor. Rykten. Shēngkū sväljer dem som letar för länge.
Jag drömmer om honom. Inte som han var, utan som han kan vara nu. Förändrad. Trasig. Eller kanske… fri?
Jag har tänkt på att kontakta Mamma och Pappa. Men något i mig håller emot. Jag vet inte om det är skam. Eller ilska. Eller bara rädsla för att deras röster ska dra mig tillbaka till den plats jag kämpat mig fri från. Jag tänker på deras vita väggar. Deras perfekta röster. Det känns som en annan värld. Ett fängelse byggt av vänliga ord.
Men jag känner skuld. Djupt inom mig. Som något jag bär i bröstet, hela tiden. För att de inte vet om jag lever. För att jag vissa dagar kanske inte vet själv.