Den spruckna lyktan
Zhū Dēng Qū låg som ett trasigt pärlband av broar och plattformar över Huangpus kvävande flodlopp – där vattnet var tjockt som soppa och stank av gammal olja, rost och avlopp. Barerna, tatuerarna, de små aluminiumjollarna som fungerade som flytande gatukök och sängplatser – allt satt ihop som skorviga svulster längs rostiga rör och sönderregnade stålbalkar. Kablar, sladdar och stulna kraftledningar hängde som lianer över kajkanter och traverser, olagligt avgreningar från kolonialledningarnas huvudstammar, drypande av fukt, blixtrade, sprakade i kvällsdimman.
Hon hette bara Jiayi här. Det räckte. På hennes ID stod ett annat namn, men det brukade aldrig matcha med hennes ansikte ändå. Hon lämnade de tre översta knapparna på sin qipao uppknäppta. Den luktade svagt av kemisk rökelse, desinfektionsmedel och svettig plast. Håret nålades upp. Sminket var tunt men precist. Ögonimplantatet vaknade till liv när hon kopplade i batteriet – ett blågrönt glödande ljus som flämtade som ett trasigt neonrör.
Lanterne Fêlée var baren hon arbetade på. Inne i lokalen kastade plastlyktor ett sjukt orange sken över borden, vars plåtar en gång varit rostfria men nu bar rostfläckar som kartor. En gammal kassettbandspelare tuggade långsamt fram en kantopopballad från förr – musiken svajade, stretade.
Det var högljutt, förstås – skratt, klirr, svordomar, kassettens vingliga toner, tjejerna som skrattade för gällt, för högt, med gäster som de avskydde.
Främlingslegionärerna från Mégapole Nouveau Paris var där igen. Man kände lukten av dem långt innan man såg dem – billig mysk, motorolja och desinfektionsspray. De kom i klungor, skräniga, som från en annan planet. Deras képi blanc var fläckiga av smuts och svett, och deras cybernetik – synliga implantat längs käklinjer, nackar och ögonhålor – repiga, någon hade en snedställd wàn inristad på kindens metall. En annan hade Marche ou crève ristat i plåten över ögonbrynet, en annan hade ett kvinnonamn. En del hade platser de stridit på: Gansu, Thar, Zone Rouge.
Jiayi föraktade dem. Deras grisskära hud. Deras arrogans. Deras blickar. Vad de representerade. Kolonialmaktens blodiga känga. Hon log ändå. Det gjorde man. Det var jobbet.
”Mademoiselle Jiayi! Un toast! Fais-nous rêver, hein?” skrattade en av dem, lutad över bardisken.
Hon log snett, hällde upp den hembrända baijiun som baren sålde som vodka i två metallkoppar, tände en cigarett, drog ett långsamt bloss och höjde sin kopp.
”Till drömmarna då,” sa hon. ”Så länge de varar.”
Utanför låg floden som ett bultande kadaver, sakta sönderfrätt av decennier av gift. Neonskylten ovanför bardisken spred sitt röda sken. GIRLS. DRINKS. DREAMS. En transformator small i fjärran. Och i samma ögonblick såg hon det, över axeln på främlingslegionären – det svarta klottret på väggen ovanför entrén.
En öppen hand med tre fingrar. Och en cirkel mitt i handflatan.