Den spruckna lyktan (2)
Det var sent, men sent betydde inte tyst i Shengkū. Gatlamporna sken sitt gula sken, trasiga lysrör gjorde skuggorna kantiga. Det droppade kondens från taket. Neon slog mot väggen i blått och grönt från den spruckna reklamskylten tvärs över loftgången.
Jiayi drog upp kragen på jackan, lade håret tillrätta bakom öronen, och kände den torra smaken av gammalt öl och rök i munnen. Tio timmar bakom bardisken på Lanterne Fêlée. För mycket fejk-whiskey, för mycket skräpprat från självutnämnda smågangsters, bröliga främlingslegionärer och förtvivlade kärleksskeppsbrutna. Ett par bra samtal också, med folk som visste när de skulle vara tysta.
Hon sköt iväg sista cigarettstumpen över räcket och började gå mot trapporna. Hissarna var döda sedan veckor. Stegen föll tungt mellan våningarna. Betongen flagnade längs väggarna, kablar och hängande banderoller rasslade i vinden från avgrunden.
När hon nådde mellanplanet till tjugoåtta såg hon dem redan. Två MetroPol. Fel uniform för sektorn. Inte patrull. Den ena var fet, den andra kort och bredaxlad, båda med hjälmarna lösa, visir uppfällt. Privatutryckning. Halvvägs till civila, men med bältet fullt av leksaker.
“Xué Jiayi?” Den korta polisen tog ett steg fram. Inget vapen draget. Än.
Hon stannade. Ryggen rak. Blicken kvar i deras ögon, inte händerna.
“Beror på vem som frågar.”
“MetroPol, sektorövervakning.” Den korpulente log snett, tog ett tuggummi ur fickan, stoppade in det långsamt. “Vi har några frågor om ditt klientel.”
Hon höjde ett ögonbryn. Lät ena axeln sjunka lätt, en viktförskjutning som sa: inte imponerad.
“Det här är Shēngkūs sektor. Ni har inte jurisdiktion.”
Den korta tog ett halvt steg till, nära nognu för att hon skulle känna den sura svetten i kevlaren.
“Nej, men vi har anledning. Hör saker om Fläkta som rör sig runt din bar.”
Jiayi mötte blicken utan att blinka.
“Så nu är det förbjudet att servera billig sprit till galningar som tror på sagor?”
Ett kort flin från den korpulente. Men den korta tappade leendet.
“Vi hörde också att du håller vissa sällskap längre än du borde. Att du vet vem som bär överförda sutror.”
Det gick en sekund för länge innan hon svarade. Hon kände det själv. Andetagets tyngd i bröstet. Kontrollera, håll ned pulsen.
“Jag lyssnar på folk som betalar för en drink.” Rösten stadig. “Vad de tror på spelar ingen roll.”
Den fete lutade sig mot räcket, spottade ut tuggummit över kanten, ned i mörkret.
“Hör på, Jiayi. Vi gör ingen sak av det här. Inte om vi får vad vi vill.”
Hon sa inget. Väntade.
“Namn.” Den korta flinade. “Vi vill bara veta vilka som rör sig genom din dörr. De som bär ritualbrus. De som luktar Bōpí.”
Det sved till i tänderna, det där ordet. Bōpí. Sa det som om det var något som de fiskat upp ur Huangpu.
Jiayi drog in luft långsamt, släppte ut den genom näsan. Ett gammalt trick från farfar. Inte bli varm. Inte ge dem det.
“Ni vet var baren ligger.” Hon höjde hakan en aning. “Ni kan alltid komma själva och fråga dem. Om ni törs.”
De stirrade. Sekunden höll. Sedan skrattade den fete, ett kort huffande.
“Jävla rolig du är.”
Den korta drog med tummen längs elpistolen vid höften, men tog den inte.
“Det här är inte klart, Jiayi.”
“Nej,” svarade hon tyst. “Det är det aldrig.”
De gick. Tunga steg nedåt i trappan. Ingen brådska. Visslade någon gammal poplåt mellan sig.
Jiayi stod kvar en stund. Lät händerna knytas och öppnas ett par gånger innan hon gick vidare uppåt, förbi tre våningar till, bort från sitt namn, bort från sin adress.
Och någonstans i bakhuvudet, den där raden från ett brusat samtal två kvällar tidigare:
“Alla vägar går till samma nod, Jiayi.”