Färg på betong
Han kallade sig själv Mo Zi. Ingen visste vad han hette innan, och det spelade heller ingen roll. Namn flagnade ändå, precis som färg på betong.
Under broarna över Huangpu, där sladdar hängde som våta nervtrådar och ångan från elverken fick luften att vibrera, satt han hopsjunken ovanpå ett rostigt serviceutrymme – sprayburkarna uppradade framför honom. En plastpåse med caps. Floden väste svagt därnere. Ett brus som aldrig sov.
Han målade där ingen såg. Långt under trafikens dån. Symbolen han hade börjat sprida var enkel – en öppen hand med tre fingrar, svart som en skugga bränd på nätinnan, med en cirkel mitt i handflatan. Det fanns ingen förklaring till motivet – han kom inte ens ihåg hur det kommit till. Var det någonting han sett? Hade han bajtat det? Det var inte likt honom. Inte likt honom alls.
Men när han återvände en vecka senare, fanns det något nytt där. Hans symbol var kvar – men utbyggd. Det svarta var övermålat med ett mönster. Koncentriska kretsar i blodrött och flagnande koppar. Någon hade svarat.
Så började duellen.
Han målade över. De svarade. Han högg in nya figurer i ytan med en karvad mutterdragare. De fyllde med färg. Linjer han aldrig dragit fortsatte hans spraydrag, som om någon förstod hans rytm bättre än han själv.
Vid tredje veckan började han lägga lines han efteråt inte mindes att han gjort. Ett viskande streck av grön krom i kanten. En form som såg ut som en öga, fast inverterat. Han svor att han inte rört den burken på dagar. Men där var det.
Fjärde veckan var färgen fuktig när han kom.
Och nu, där han satt med andan fräsande i bröstet, doften av lösningsmedel och järn som vass metall i näsan, såg han något som fick ryggraden att rysa. Symbolen – den ursprungliga, hans symbol – var borta. Eller snarare: den fanns kvar, men upplöst i ett större mönster. Ett slags mandala av rost och neon. Och runt den – tecken. Inte graffiti. Inte språk. Något maskinellt. Nästan som maskinkod – men slumpmässig, levande.
01X.0111.404.M4NTRA::]echo{EGO/IS/ERROR}
Mo Zi reste sig, torkade svett från ansiktet med ärmen, stirrade på verket. Ljuset från en felblinkande armatur dansade över motivet, fick det att pulsera som en åder under huden.
Han tog upp en svart burk. Skakade den. Tryckte ner munstycket.
Men ingen färg kom ut.
Blicken gled mot väggen. Där, bland färgen, såg han nu sin egen skugga – inte på betongen, utan i den. Ett avtryck, ett eko. Någon – något – svarade honom med hans egen form.
Han stirrade tills ögonen sved. Sedan viskade han, utan att förstå varför:
“Vem är du?”
Väggen svarade inte. Men tystnaden under bron var inte längre tom.
Det var som om den… lyssnade.