Före avgrunden
Han hade fått höra om henne genom tre olika röster, alla med samma tvekan.
“Det är inte en Navigatör du ska tala med. Det är Syster Yelani.”
De hade sagt att hon fanns i en av de lägre nivåerna i blocksektorn nära gränsen till IRZ, ett gammalt ställverk, som någon för länge sedan gett upp. En plats där luften luktade surt och bränt koppar.
När han kom in genom den halvt lossnade plåtporten, var det först bara brus. Ett gammalt kassettband loopade ett monotont elektroniskt hjärtslag i bakgrunden. Lampor blinkade i trasiga intervaller. Det låg kablar och sladdar som rötter över golvet.
Hon satt där, i en plaststol mitt i rummet, med ryggen mot honom. Kortklippt hår, huden blek i ljuset från en ensam CRT-skärm. På hennes händer: tre tunna ringar av silvertråd, ett på varje finger utom tummen och lillfingret.
Han öppnade munnen, tänkte säga hennes namn. Men hon lyfte handen först, en liten rörelse, tre fingrar upp.
“Stå still.”
Han frös.
“Du bär något.”
Rösten var släpig, men utan tvekan. Hon vände sig inte om.
“Inte här,” tillade hon. “Inte ännu. Men det ligger över dig.”
Han svalde.
“Jag söker inte ritualen. Jag söker…” Orden fastnade. Han hade inte hunnit forma tanken klart, inte ännu.
“Du söker slutpunkten.” Hon vred sakta på huvudet, inte helt, men tillräckligt för att en glimt av ögat skulle synas i skärmens svaga blå reflex. — “Terminal Noll.”
Det var inget påstående. Inget försök till test.
“Hur—”
“För att jag hör hur du tänker.” Hon reste sig långsamt, gick fram till honom, lätt på tå, som om varje steg mätte upp rummet. När hon stod framför honom, lyfte hon handen, lät den sväva några centimeter från hans panna, utan att vidröra.
“Du brusar.”
Han kände hur huden på armarna knottrade sig, som av kyla, men det var inte kyla. Det var ett slags vibration, låg, elektrisk, genom nerverna.
“Du bär ekot av den tredje handen i din tankes flöde. Du tror att du väljer. Men redan nu har din nod öppnats.”
Han andades in, ville protestera, men hon lutade sig närmare, viskade lågt, nästan ömt:
“Det finns inget val.”
“Vad menar du?” Rösten brast. Han hörde själv hur desperat det lät.
Hon drog långsamt fingertopparna över sitt eget ansikte, från tinningen ner mot hakan, och tecknade där det tredje ögat skulle sitta. Ett långsamt flöde, som ett nervmönster.
“Det menar jag. Terminalen söker sina noder. Den söker genom oss. Du har redan svarat.”
Det susade i öronen. Någonstans i bakgrunden hackade loopbandet, saktade ner, drogs ut som om det sträcktes.
“Jag… Jag vill inte…”
“Vill och inte vill,” viskade hon, “det är irrelevant när kretsen sluter sig.”
“Kan jag gå en annan väg?”
För första gången såg han hennes ansikte helt. Ögonen var öppna, och de bar ett vemod utan gräns.
“Alla vägar går till samma nod.”
Sedan var hon borta. En rörelse genom kablarna, in i skuggorna mellan hyllraderna, tyst som brus. När han ropade hennes namn svarade bara den trasiga monitorn med spruckna pip.
∴ ZÉRØ ∴ YĪ ∴ SĀN ∴