I avgrunden
Han hade följt kablarna i fyra timmar nu. Först genom fuktskadade källarkorridorer under ett övergivet fabriksblock i Wàibù yīnyǐng, sen ned genom ett hisschakt som luktade gammal olja och döda råttor. Det var något med hur de låg – kablarna – inte slängda eller dragna, utan arrangerade. Som nerver. Som en väg.
Zhao rörde sig tyst. Hans ficklampa flimrade ibland, men han litade mer på sin känsel än sitt ljus. Skorna sög fast i våt betong, och luften var tjock av rost och mögel. Ibland stötte han till en lös koppling – då hördes ett gnisslande knäpp, och någonstans långt borta svarade en svag elektrisk ton. Nästan som att platsen viskade till sig själv.
Han hörde ljudet innan han såg ljuset.
Ett djupt, dovt vummmmm som gick genom bröstkorgen snarare än trumhinnan. Som en puls. En Nollpuls. Det var bara ett rykte – något utbrända C’spacers pratade om när hjärnan var på väg att lösas upp. Men det här… det här var verkligt.
Han kröp genom ett rör, trångt och täckt av något vått, något slemmigt, innan det öppnade sig i ett utrymme han inte kunde avgöra storleken på. Det stank av något alkaliskt. Som industriellt blekmedel. Hans ficklampa dog. Bara glöden från en ensam skärm – svart, men levande – kastade ett svagt ljus över rummet.
Och där satt de.
Rader av kroppar i padmasana, nakna, svettiga och täckta av något gråsvart damm. Kablar stack ut ur deras nackar, ryggar, ur munnar. De pulserade svagt, som om något cirkulerade i dem. Ingen rörde sig. Inga andetag, ändå levde de.
Ljudet från terminalen intensifierades. Skärmen blinkade till, och under en millisekund syntes maskinkod. Den såg ut som en öppen hand med tre fingrar och en cirkel i mitten av handflatan.
Zhao snubblade bakåt. Reste sig. Vände sig om – och såg den målad på väggen bakom honom. Med svart färg. Stor. Grov. Nästan som bränd in i betongen. Symbolen från ryktet. Tredje handen.
Hans puls skenade.
Men benen rörde sig inte.
Terminalens ton sjönk ett par register, blev mörkare. Och i ögonvrån såg han att en av kropparna börjat andas. Tungt. Samtidigt som en ny kabel långsamt rullade ut från maskinens innandöme… slingrande över golvet… mot honom.
Då förstod han.
Det här var ingen plats.
Det var ett gap.
Och det öppnade sig.