I skuggorna [1]
Den stod där som ett dödligt skämt i dimman: uppsväld och bastant, en Mil Mi-74 VTOL, en grafitgrå svävare som var mer stridsvagn än transport för företagsrepresentanter – massiva luftintag, bränslepoddar, en flerpipig kulspruta under nosen, gravgeneratorer och fyra tunga riktningsjets. Kulhål som hade lagats med svetsfog och plåt.
Lev M. Karasev, vice direktör, Zvezda-Kreml Heavy Industries, Avdelning för Urban Extraktion & Infrastruktur, klev ombord. Fick två nickar från besättningen. Inte mer.
Men om nu utsidan av en rysk VTOL var som ett dödligt skämt, så var innanmätet av en annan värld. Svävaren tillhörde Zvezda-Kremls östasiatiska division – och som så ofta i Konsortiets övre skikt blandades myndighetsestetik med smaklösa utsvävningar. Väggarna var klädda i mörkt fanér, tung som vinterdimma över Murmansk, men soffan var av konstläder i blankt vinrött, med svarta brännmärken från cigarrglöd och med fläckar av okänt ursprung. En guldfärgad samovarliknande te-automat stod monterad i hörnet, ur funktion, men prålig. Ett ikonliknande porträtt av Helige Sergeij av Novoye proizvodstvo hängde snett ovanför det fastmonterade barskåpet.
”Lyft när ni är klara,” sade han till piloten. Tog en Zvezda-importcigarr ur kristallstället på det fastbultade skrivbordet. Satte sig tillrätta i den knarriga fåtöljen, lade benen i kors och öppnade skrivterminalen – den hade ett smutsgrått chassi med brun-orangea tangenter, tung, rysk, full av protokoll och dekret. Han knäppte igång den, den interna fläkten väste tyst. Han lutade sig tillbaka i stolen, vars stoppning knarrade under hans tilltagna rondör. Läderimitationen i fåtöljen hade spruckit i sömmarna. Mässingsfärgade metallspännen i säkerhetsbältet höll fast honom.
De rostiga, hydrauliska cylinderarmarna som höll VTOL:en fast i landningsplattan släppte med ett dånande klonk innan de lyfte från plattform D-4 i Norra Konsortiesektorn. En vibration, dov och metallisk, spreds genom farkostens kropp – jetmotorerna tjöt.
”Kamrat direktör Karasev, vi passerar strax höjd 600,” meddelade piloten genom den spruckna högtalaren.
Karasev tände sin cigarr. Blundade. Andades in den där välbekanta doften av möglig papp, uttorkad fernissa och rök. Den doften som fanns i varje gammalt kontor, varje arkiv, varje byråkratisk förvaringsplats inom Svyataya Rus’. Genom det tjocka plexiglaset kunde han se Neo-Shanghais hjärta lösas upp i ett kakofoniskt mönster av röda fläckar, reklamskyltar och fabriksrök som ringlade uppåt som döende ormar. Nedanför: Avgrunden, Shēngkū, som ett rostande slukhål.
Hans uppdrag hade varit att övervaka tvångsförflyttningar inför byggandet av en ny kryogen reaktor under Huangpus förorenade flodbotten. Fler krediter för konsortiet. Fler tårar för de där nere.
…
De hade nått utkanten av Neo-Shanghai när första varningen kom.
”Utslag, sydostlig sektor – värmesignatur! Undanmanöver…” ropade piloten genom högtalarsystemet.
Då kom den första stöten. Inte som ett vrål. Mer som ett skälvande illamående i svävarens kropp. En ljusblixt – ljudet kom först efteråt, i en ryckig, skärande våg. Svävaren krängde.
”Vad i helv…” och pilotens röst förvrängdes till statiskt brus.
Andra stöten. En dov detonation i vänster aktersida. Farkosten tippade, sirener tjöt. Därefter: ett öronbedövande dån ackompanjerat av ljus som exploderade i kabinen.
…
Han vaknade bland vrakdelar, det stank av flygbränsle och upphettad metall. En sprucken elledning sprakade i taket ovanför. Knäet pulserade av smärta. Han blödde från ögonbrynet. Rök och kyla trängde genom den gapande hålet där svävaren rämnat.
Karasev grinade illa då han släpade sig över golvet, ut ur kabinen. Han såg andrepilotens kropp i cockpiten. Torson hölls på plats av fyrpunktsbältet men underkroppen var en sörja av blod, muskeltrådar och krossade ben. Utanför. Betong. Armeringsjärn. Brinnande plast. Sopor, sopor och åter sopor. Karesov föll samman med ett vrål när hans kropp väl registrerade att en bit av svävaren stack ut ur hans ena lår.
De hade kraschat i ruinerna vid sektorgräns 47 – en övergiven stadsdel, utdömd efter striderna och sedan glömd. Överväxta ruiner av sprucken betong reste sig som gravstenar runt nedslagsplatsen.
Karasev hörde dem innan han såg dem.
Tunga kängor mot den skrovliga marken. De kom ut ur skuggorna. Fem stycken. Fyra män och en kvinna. Ansiktena täckta av tyg, svarta kepsar, vapenselar och skyddsvästar. Uzbekiska dialekter blandades med ryska.
En symbol på kvinnans skyddsväst: en svart hand med tre fingrar och med en röd cirkel i handflatan. Han kände inte igen den. Hon bar en analog terminal på ryggen – den liknade en gammal fältradio, men med trasiga tangenter, öppna portar och dioder som pulserade.
”Lev Mikhailovich Karasev,” sa kvinnan, på ryska med uzbekisk brytning. ”Fint att du valde att besöka våra ruiner.”