Tjugoåtta våningar kvar till marken
Hon satt med benen över kanten, uniformen uppknäppt till bröstbenet, det vita linnet genomsvettigt. Kroppspansaret hade hon lagt åt sidan. Runt hennes hals hängde dogtags.
Under henne låg Zōnghé Jīngyíng — ett hav av splittrade ljusreflexer, rostfärgade tak och skrot. Regnet föll diagonalt i långa, nästan hypnotiska trådar. Hennes vänstra hand höll i en flaska baijiu, billig skit, men stark nog att dra minnen till ytan. I den högra något som liknade en trasig plastblomma i UV-blekta färger.
Gunnery Sergeant Eliza “Els” Reaves, UTCII Marine Corps, Expeditionary Force East-Asia, Tredje bataljonen, Black Channel Unit. Tre uppdrag i Pearl River Delta, två i Pyongyang-sector, ett i Neo-Shanghai. Det var det här som knäckt henne.
Hon tog en klunk. Vätskan brände som aceton.
Och sen: ljudet i huvudet. Inte tinnitus, inte eko – utan röster. Återupplevda i bleka fragment.
“Ingångspunkt bekräftad, Zōnghé nivå C-7. Rensa och håll. Inget kvarvarande civilt motstånd. Repetera.”
De hade gått in i tältstaden. Tjocka kablar hade löpt längs marken, genom presenningarna, över murar och ner i uppbrutna avloppsrör – sedan in i människokroppar. Där. Huden hade knappt synts. Bara blekt kött och kopplingar. Ett nätverk av stilla kroppar i lotusställning, med flimrande ögonvitor och små ryckningar i fingrarna.
“De är inte fiender,” hade hennes specialist, Lin sagt. “De är offline.”
“De verkar vara i nätverken,” hade Els svarat.
Första salvan hade kommit bakifrån. Lin borta i ett regn av röd biomassa och ljusbågar. Någon hade triggats. Något.
“ALLA ENHETER! RETRÄTT! VI HAR– VI HAR–”
Hon hade inte fått ur sig resten. Orden i radion hade dött, precis som resten av teamet. Femton man. Bortblåsta på tjugo sekunder. Inga kroppar att hämta. Bara glödande metall, vridna cyberdelar och marken täckt av miljoner små droppar blod.
Det hade inte varit en fälla. Det var ett svar.
Något hade vaknat.
Baijiu-flaskan var nästan tom nu. Hon sneglade på den repade inskriptionen i metallen på sin cybernetiska underarm – “We Own the Future.”
Vilket fuckin’ skämt.
De ägde ingenting här. Inte nätverket. Inte marken de gick på. Inte lokalbefolkningens hearts and minds.
– ”Ni tog dom. Men ni tog inte mig.”
Hon reste sig, satte flaskan bredvid sig på kanten, tittade ner mot djupet. Tjugoåtta våningar till marken.